Illustration: Colourbox

Övervikt och fetma har utvecklats till ett globalt hälsoproblem som är starkt förknippat med bland annat hjärt-kärlssjukdomar och diabetes. Även undervikt är förknippat med olika hälsorisker och vi har tidigare skrivit om bland annat ätstörningar, energibrist hos ungdomar som tränar och äldre som lider av undernäring. I det här numret fokuserar vi dock på fetma och försöker belysa varför vi blir sjuka av fetma.

Fett är det mest effektiva sättet att lagra energi och vi behöver fett för att kroppen ska fungera. Fettets naturliga lagringsplats är fettcellerna i vårt underhudsfett och fettvävnaden behövs för säker fettlagring. Problem kan uppstå när fettcellerna inte klarar av att lagra mer fett. Fettet svämmar då över och läcker ut till andra ställen i kroppen där det kan ställa till med skada, till exempel i blodkärl, muskler eller runt de viktiga organen innanför bukhinnan. Alla med fetma blir dock inte sjuka och varför det är så har blivit föremål för intressant och betydelsefull forskning.

Att undvika fetma handlar rent krasst om att inte stoppa i sig mer energi än vad vi gör av med men vårt moderna samhälle gör det inte enkelt för oss. Genetiskt är vi fortfarande stenåldersmänniskor och våra kroppar är anpassade till en ojämn tillgång på mat där god tillgång varvas med perioder av svält. Detta krockar med vår västerländska livsstil med närmast obegränsad tillgång på mycket energirik mat, samtidigt som vi rör oss allt mindre. Med dagens livsstil är det kanske normalt att vara sjuk?

En del av oss bär dessutom på olika riskgener för både fetma och andra fetmarelaterade sjukdomar och är därmed ännu känsligare för de yttre faktorerna. Men det ger oss också kunskap om hur vi genom att ändra vår livsstil kan hålla generna i schack så att vi inte blir feta.

Det forskas också intensivt kring stöd till livsstilsändring, individanpassade behandlingar, kost som ökar förbränningen och får oss att känna mättnad, olika träningsformer eller tarmflorans betydelse. Ibland krävs kirurgiska ingrepp som hjälp på vägen. Som en intressant bieffekt av fetmaoperationerna har man sett att nästan alla med typ 2-diabetes blir fria från sjukdomen bara några dagar efter operationen. Att förstå hur detta går till skulle kunna öppna för nya behandlingar och kanske även bota typ 2-diabetes.

Välkomna att läsa mer om varför vi blir sjuka av fetma och vad vi kan göra för att förindra det.

Text: EVA BARTONEK ROXÅ

Foto: Colourbox

Det finns en mycket stark koppling mellan övervikt och artros. Det är det dåliga budskapet – men det finns också ett gott budskap. För den som lyckas gå ner i vikt blir de värkande knäna ganska snabbt bättre, även om viktnedgången är måttlig.

Omkring 1,2 miljoner människor i Sverige lider idag av artros, ledsvikt. Siffran väntas gå upp kraftigt de närmaste årtiondena i takt med att befolkningen blir äldre och tyngre. Den som har ett BMI över 30, dvs. lider av fetma, löper 8–10 gånger större risk att drabbas av artros än den som har BMI 20.

Stefan Lohmander

– Våra leder är ju inte byggda för en långvarig överbelastning. Kroppstyngden nöter på brosk, ben och muskler, säger seniorprofessorn i ortopedi vid Lunds universitet Stefan Lohmander.

Låggradig inflammation kan förvärra artros

Förutom den rent mekaniska påfrestningen, så finns det också andra skäl till att artrosrisken ökar med vikten. Kraftig övervikt har nämligen visat sig kopplat till en låggradig inflammation, där olika signalsubstanser cirkulerar i kroppen och har en negativ inverkan på olika organ.

– Ett ytterligare skäl är att kraftigt överviktiga personer inte rör sig så mycket, vilket gör att musklerna blir svagare och inte kan stödja lederna så bra. Och när de går, så tvingas de på grund av sina extra kilon att röra sig på ett sätt som ofta belastar lederna felaktigt, förklarar Stefan Lohmander.

Övervikt och fetma är den huvudsakliga orsaken till de omkring 30 000 knä- och höftoperationer som görs varje år. Till problemet hör även att stark fetma, med en BMI över 35, gör ingreppen mer riskfyllda. På en patient med kraftiga ben måste kirurgen göra ett djupare snitt, vilket ökar risken för infektioner. Överviktiga har också lättare för att drabbas av blodproppar.

Liten viktnedgång – påtaglig lindring

En ljuspunkt i mörkret är dock att den som lyckas gå ner i vikt får betydligt mindre besvär från sina knän. Han eller hon kan då komma in i en god cirkel, så att det blir lättare att motionera och på så vis stärka muskler och leder. Och det måste inte handla om någon dramatisk viktnedgång.

– Det räcker faktiskt med att tappa en tiondel av vikten, dvs. gå ner från till exempel 100 kilo till 90 kilo. Då har man ju fortfarande en övervikt, men nedgången ger ändå en påtaglig lindring av besvären, framhåller Stefan Lohmander.

Text: INGELA BJÖRCK

Foto: Colourbox

Nytt nummer av tidskriften Aktuellt om vetenskap & hälsa

Såväl undervikt som övervikt är förknippat med olika hälsorisker och sjukdom. I just detta nummer av Aktuellt om vetenskap och hälsa fokuserar vi på sjukdom orsakad av övervikt och fetma och varför fetma gör vissa av oss sjuka.

Framförallt handlar det om följdsjukdomar som hjärt-kärlsjukdom och diabetes. Diabetes typ 2 är i sig också en riskfaktor för hjärt-kärlsjukdom. Över 400 000 personer i Sverige har typ 2-diabetes.

Hälsosam mat och motion är ett bra recept för att i möjligaste mån undvika fetma med sjukdom som följd. Men samtidigt spelar genetiken en stor roll i sjukdomsutvecklingen.

I detta nummer kan du läsa om den forskning som bedrivs kring arv och miljö, teknisk utveckling, kirurgi och livsstil för att hjälpa alla dem som drabbas.

Läs alla artiklar i temanumret!

Lagom är bäst

Fett bra med fett

Det dolda fettet kan ge svar om sjukdomar

Med dagens livsstil är det normalt att vara sjuk

Om kost och fetmagener

Ärftliga faktorer bakom fetma kartlagda

Goda vanor tidigt i livet minskar risken för fetma

Nya biomarkörer kan leda till nya läkemedel

“Jag hade prövat allt innan operationen”

Gastric bypass

Gastric bypass och diabetes

Tarmbakterier bidrar till fetma

Inflammerat fett skadligt för hjärta och kärl

Hjärt-kärlproblem

Fettlever

Lägre vikt mindre värk

Fetma ökar risken för mamma och barn

Visst samband mellan fetma och cancer

Hjälp att gå ner i vikt med intensivträning, kost och motivation

Säkrare träning med hjälp av träningsarmband

Målet är jämlik hälsa

Barns hälsa vid fetma

Motverka fetma med familjens hjälp

Räcker det att jag går ner i vikt?

Bra mat mot fetma och ohälsa

Behåll din muskelmassa

Nu kan du ta kontroll över din diabetes

Camilla Melin Fürst har i en nyligen framlagd avhandling undersökt fenomenet.

Läs hela artikeln på engelska

Text & foto: Björn Martinsson

Inom en snar framtid kommer vår vanligaste folksjukdom att vara ännu vanligare. Var tredje person över 45 år kommer att ha drabbats av artros. Det här måste sjukvården vara förberedd på, konstaterar ny forskning i folkhälsovetenskap vid Lunds universitet.

– Trots att artros är en folksjukdom så finns det förvånansvärt lite kunskap om förekomsten av artros i Sverige. Vi vet inte särskilt mycket om hur många som har symtom, hur många som söker vård för artros samt hur sambandet mellan artros och dödlighet ser ut.

Det säger Aleksandra Turkiewicz, nybliven doktor vid Lunds universitet i ämnet folkhälsovetenskap med inriktning epidemiologi. Hennes avhandling fokuserar på utbredning av och dödlighet i artros idag och inom en nära framtid. Undersökningsmaterialet har främst varit den medelålders och äldre befolkningen i Skåne.

Var fjärde skåning över 45 år

Aleksandra Turkiewicz konstaterar att idag har var fjärde skåning i åldern 45 år och uppåt av läkare diagnosticerats med artros i minst en led. Knäledsartros är i den här befolkningsgruppen vanligast, 13,8 procent, därefter kommer höftledsartros, 5,8 procent, artros i fingrarna, 3,1 procent, medan sammantaget 12,4 procent har artros i andra leder, såsom fot, skuldra, armbåge eller käke.

– Om 16 år, år 2032, kan vi förvänta oss ökning så att nästan var tredje person över 45 år då har sökt läkare och fått diagnosen artros.

Orsaken ska bero på vår alltmer åldrande befolkning samt på ökad förekomst av övervikt och fetma. När det gäller dödligheten i artros är siffrorna dock mer optimistiska:

– Jag har i min forskning funnit att personer med knä- eller höftledsartros inte löper större risk att dö på grund av sin sjukdom jämför med personer utan artros, säger Aleksandra Turkiewicz.

Hoppas på bättre planering för att möte behov

En av möjliga förklaringarna till det senare ska enligt Aleksandra Turkiewicz vara ett förhållandevis gott omhändertagande av den här patientkategorin i Sverige. Det är relativt enkelt att kunna få hjälp av fysioterapeut och vid behov (vid svåra symptom) få utfört ledproteskirurgi. Svenskar med artros fortsätter också att vara relativt fysiskt aktiva trots sjukdomen.

– Jag hoppas min undersökning av utbredningen av artros i befolkningen kan tjäna till en bättre planering inom sjukvården för att möta framtida behov, samt för att utvärdera sjukdomsbördan i samhället, avslutar Aleksandra Turkiewicz.

Text & foto: ANNA-MI WENDEL

Foto: Dreamstime

Det som började som en avgränsad studie för att besvara frågan om det var nödvändigt att operera alla som drabbats av främre korsbandsskada, har växt till en omfattande och unik kartläggning av artrosutvecklingen efter knäskada.

– De finaste och mest intressanta resultaten har vi förmodligen inte sett än. De kommer att komma längre fram i tiden, när vi kan gå tillbaka och titta på olika riskfaktorer för artros, säger Richard Frobell, docent vid Lunds universitet och verksam som forskningschef vid bl.a. Helsingborgs lasarett.

Tidigare opererades majoriteten av alla idrottsaktiva som drabbats av främre korsbandsskada, både i Sverige och internationell, och så är det fortfarande i många länder, bland annat i USA. Professorn Stefan Lohmander och docenten Harald Roos, båda ortopeder verksamma i Lund, hade dock en känsla av att många operationer gjordes i onödan och att det i många fall borde gå lika bra med enbart rehabilitering. Men de saknade vetenskaplig evidens för det.

Därför tog de båda initiativet till den så kallade KANON-studien (se fakta) som påbörjades 2001. Studiens ursprungliga syfte var att ta reda på om det var nödvändigt att operera alla som drabbats av främre korsbandsskada, eller om enbart rehabilitering, med möjlighet till senare operation, var tillräckligt utan att behandlingsresultatet försämrades. Men Stefan Lohmander tänkte dock mer långsiktigt än så.

Patientprover mycket värdefulla på sikt

– På hans initiativ samlades det också in en mängd olika prover från patienterna, såsom ledvätska, blod- och urinprover, och sparades i frysar. Många av oss andra i forskargruppen hade nog en mer kortsiktig syn på studien, och tyckte att det var onödigt och mest bökigt. Vi arbetade dock vidare efter denna plan och proverna skulle visa sig vara mycket värdefulla på sikt, säger Richard Frobell.

Den första vetenskapliga publikationen från KANON-studien kom 2010 och rapporterade om att drygt hälften av alla korsbandsoperationer kunde undvikas. Enbart rehabilitering, med möjlighet till senare operation vid behov, gav samma resultat – med avseende på knäfunktion, aktivitetsnivå och välmående – som tidig operation.

– Våra resultat gav upphov till en del kritik, där vissa menade att våra patienter skulle få betala för det senare i form av artros. Men vår femårsuppföljning som publicerades 2013 bekräftar våra resultat från 2010. Dessutom visar vi där att risken för artros inte är högre varken hos dem som behandlats med enbart rehabilitering eller dem som opererats vid ett senare tillfälle, säger Richard Frobell.

Inte dyrare

Han berättar vidare att det även höjdes kritiska röster som menade att enbart rehabilitering eller uppskjutna operationer skulle innebära ökade kostnader på sikt.

– Även detta har vi lyckats bemöta i en alldeles färsk publikation där vi visar att vårt tillvägagångssätt inte ger upphov till högre kostnader. Vi bygger vår hälsoekonomiska analys på riktiga data hämtade från olika register, såsom öppen- och slutenvårdsregistret, läkemedelsregistret, sjukskrivningsdata från Försäkringskassan osv. och inte på modeller av verkligheten.

Richard Frobell och hans kollegor fortsätter att följa artrosutvecklingen och har just avslutat insamlingen av tioårsdata som nu ska analyseras. Insamlingen av femtonårsdata fortsätter.

Broskkvalitet och inflammation

KANON-studien kunde ha avslutats redan efter den första publikationen 2010 men mycket tack vare alla insamlade prover, tillsammans med röntgen- och magnetkamerabilder, samt länken till patientens egenrapporterande symtom, har den nu övergått i en studie som följer artrosutvecklingen hos dem som en gång drabbats av främre korsbandsskada. Fram tills nu har studien genererat mer än tio vetenskapliga publikationer och många fler är att vänta.

Under 2015 kom två publikationer. I den ena hade forskarna följt vad som hände med brosktjockleken i det skadade knäet med magnetkamera, från skadetillfället och fem år framåt. Deras resultat visar på en generell ökning av brosktjockleken, och att den var mest framträdande hos de yngsta individerna i studien. Orsaken till detta är än så länge oklar men en möjlig förklaring skulle kunna vara att brosket svullnar genom att ta upp mer vatten vilket skulle kunna kopplas till skadan.

I den andra publikationen från 2015 hade forskarna studerat de inflammatoriska processerna. De kunde visa att en skada på främre korsbanden gav upphov till kraftig ökning av olika inflammatoriska markörer i knäleden i samband med skadan, och att det fanns en koppling mellan dessa och markörer för broskkvalitet. Fler studier behövs dock för att knyta dessa fynd till utvecklingen av artros.

Stort pussel ska ge klarare bild av artrosutvecklingen

De olika resultaten bidrar till att lägga ett stort pussel som forskarna på sikt hoppas ska kunna ge en klarare bild av vad det är som händer vid en skada som senare ger upphov till artros. Och på ännu längre sikt kanske till åtgärder som hindrar artrosutvecklingen.

– Om vi blickar riktigt långt fram i tiden så kommer vi att ha en stor mängd data från magnetkameraundersökningar, från röntgen, blod-, ledvätske- och urinprover tillsammans med enkätsvar om hur varje patient mår. Vi vill kunna mata in allt detta i en stor statistiskt modell för att få en bättre bild av vilka faktorer som samverkar hos dem som senare får artros, säger Richard Frobell.Han är dock noga med att påpeka att KANON-studien är för liten för att fungera som en riktig riskfaktorstudie.

– Vi kan inte konkludera något på artrosområdet men eftersom vi är först i världen med den här typen av studie så kan vi generera hypoteser som man sedan kan gå vidare med. Många vill samarbeta med oss och är intresserade av att använda våra data för vidare analyser.

Text: EVA BARTONEK ROXÅ

Artros är en vanlig sjukdom, som ger värk i lederna. Det finns ännu inget läkemedel mot artros, men mycket som kan göras för att lindra besvären, berättar fysioterapeuten Carina Thorstensson. Laboratorieforskaren André Struglics försöker för sin del att hitta biomarkörer med vars hjälp man kan ställa diagnos på sjukdomen och följa dess utveckling.

Röntgen är ingen bra metod för att ställa diagnos på artros, eftersom röntgen bara visar skelettet och inte mjukdelarna kring en led. Hur mycket av det viktiga stötdämpande brosket som finns i leden syns därför inte. Och det är när balansen i brosket ändras, så att mer bryts ner än vad som samtidigt byggs upp, som artros uppkommer.

Brosket behöver belastas

”Förslitning”, som sjukdomen kallades förr, är dock ett missvisande namn.

– Det låter som om man borde sitta stilla för att skona leden. Men det är precis tvärtom – brosket behöver belastning. Det gäller att röra sig för att leden ska må bra! säger Carina Thorstensson. Hon har varit aktiv i skapandet av de ”artrosskolor” som finns på många håll, där artrospatienter får träningsråd och tips som underlättar vardagen.

Carina Thorstensson, fysioterapeut.

Smärta är inte farligt, framhåller Carina Thorstensson. Man behöver inte vara rädd för att skada sin sjuka led även om träningen gör ont. Däremot ska den inte göra så ont att man har mer smärtor än vanligt även dagen efter – då är det lämpligare att ta det lite mer lugnt i träningen.

Operation en sista utväg

Att byta knä- eller höftled kan ge god hjälp för rätt personer, och blir en utväg för två av tio artrospatienter. Men Carina Thorstensson betonar att en operation alltid är ett stort ingrepp, som ska ses som sista utvägen.

– Man ska först prova andra metoder, som träning, viktnedgång, hjälpmedel och smärtstillande tabletter. Det finns mycket att göra som kan hjälpa patienten innan man behöver ta till en operation.

Den sjuka ledens molekyler

André Struglics är ortopediforskare och studerar vad som händer på molekylnivå i en sjuk led. Han har bl.a. undersökt 120 patienter i åldern 17-35 år, som skadat sig i samband med motion och idrott. Studien visar att många av dessa knäskadade personer har förhöjda nivåer av olika inflammationsämnen flera år efter skadan.

– Vi kan säga att de är ”småförkylda i knät”. En inflammation kan vara nyttig som svar på en skada, men att gå med en inflammation så långt som fem år efteråt tror vi inte är bra, säger han.

Letar biomarkörer

André Struglics, forskare.

Målet för André Struglics forskning är att hitta biomarkörer som visar om brosket i en led håller på att brytas ner. Än så länge studerar han sådana molekyler i ledvätskan. På längre sikt hoppas han att det ska gå att utveckla enkla test som visar samma molekyler i blod eller urin.

Hälften av de knäskadade personerna i André Struglics studie fick en korsbandsoperation för att reparera sina knän. Motionsaktiva yngre människor vill ju ofta snabbt åter till sin tidigare aktivitetsnivå, men korsbandsoperationerna var inte enbart lyckade:

– De fick ett mer stabilt knä, vilket ju är bra. Men operationen påverkade inte deras eventuella smärtor i knät eller deras risk för framtida artros. I de avseendena låg de inte bättre till än de patienter som inte opererats, säger André Struglics.

Medel som hindrar nedbrytning

Om nu artros beror på att brosket bryts ner, kunde man inte tillföra något medel som hindrar denna nedbrytning?

– Det går i broskvävnad i laboratoriet, eftersom medlet då stannar kvar i vävnaden. I en levande person däremot sipprar det ut så fort personen i fråga rör på knät. Men det finns forskning som går ut på att bygga molekyler som ska fästa vid brosket och stanna kvar även när knäet böjs och sträcks, förklarar lundaforskaren.

På lång sikt kan det alltså komma ett läkemedel mot artros. Men på kortare sikt är det artrosskolornas råd som gäller: att träna lagom mycket, gå ner i vikt och hitta knep som underlättar vardagen.

Text: INGELA BJÖRCK

Foto: Tove Smeds